Den där rubriken går inte av för hackor men så blir det då varken tid eller ork finns att blogga. Dels har jag vart rejält nere sen jag jobbade i somras och sen nu på höstkanten så blev Shelby sjuk/fick ont då hon ännu en gång stäckte sig rygg. Har gått riktigt bra sedan vi fick hem Assi men såklart så blir det bakslag. Sen har jag börjat ett nytt jobb huxflux. Så innan min nya körning kommer igång så kommer jag att hoppa runt på både dag, natt och kvällsjobb. Men nog om det nu.

I fredags kom det som sagt lite snö, såpass att marken blev vit. Så på lördag tog jag mamma, Shelby, Assi och kameran och drog till skogs. Dels för att försöka få lite blider på när Assi ser snö för första gången men dels också för att få lite lekbilder på dom båda. Så ja håll i er för nu bär det av i rasande ridgeback fart:

Hon har blivit stor nu lilla fröken, hela 7 månader har passerat sedan hon såg dagens ljus...hon har redan bott med oss 5 månader. Ibland känns dom evigt långa och ibland känns det som nyss hon kom till oss.

Medan jag gick där på vägen med Shelby och Assi så kom jag att tänka mig tillbaka till en svunnen tid. En tid som inte är allt för långt tillbaka. En tid då vägen vi gick på inte fanns och hygget på båda sidor om den var storskog. 

En tid långt innan Shelby ens var påtänkt och inte ens Cille var född.

En tid då resterna av stegen som vilar emot stenen där på bilden tillhörde ett älgpass med tillhörande bygge uppe på stenen. Om jag bara för en stund där på vägen sluter mina ögon så är jag tillbaka där och då. Tillbaka den där vinterdagen...känner kylan emot mina kinder hör knarret av snön under fötterna. Känner tygden av bössan på min axel, känner hur öronsnäckan till radion skaver lite mot mina örhängen. Känns som nyss jag klev ur bilen för att vandra upp till Bommen. Känns som igår som min far släppte av mig för att åka längre fram och släppa Klinga. Idag skulle vi jaga rådjur. Kan om jag sluter ögonen ännu hårdare höra han röst som knastrar till över radion att nu släpper jag drevern i spår så pass upp. Till mig kom det inga djur den dagen...inget annat än Klinga vill säga. Men min far fick skjuta Klingas första råbock. 

Rycks snabbt ur min färd på minnenas stig av att Shelby och Assi kommer farande som två skållade troll. 

Den där tiden är så nära men ändå så långt bort, idag finns inget kvar, inte skogen, inte passet och min far och Klinga ja dom jagar på andra marker nu. Tidern går fort, Klinga har varit borta i 5 långa år redan och Shelby ja henne har jag köpt för pengarna jag ärvde efter min far. Så hon är på sätt och vis min sista länk till den där tiden.

Nu kanske ni förstår varför hon betyder allt för mig..min lilla Shelby. Jag älskar dom andra också men Shelby hon kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Hon är min första egna hund, där jag valt ras och uppfödare.

Nej nu över till andra saker innan mina ögon sväller igen av alla tårar som minnena tvingar fram.

Kanske ska berätta om den mördade bläckfisken:

Såhär gick det till: 

Och såhär slutade det..med en enkel biljett till leksaks himmlen:

Det får räcka för nu iallafall