Nejdå låt inte rubriken oroa er vi har inte direkt vinter här, lite kallare på dagarna och nån minusgrad på nätterna. Men skulle Shelby kunna skriva eller prata så skulle hon glatt deklarera att det minsann redan är typ -20 grader ute och att man som ridgeback minsann inte kan eller vill vara ute. Som jag ser det så är det bara stunt ifrån hennes sida. Visst den första kylan känns ju för oss alla. Men jag hävdar precis det som Eva lärt oss att den ridgeback som inte rör på sig fryser. Så ska man envisas med att bara sitta stilla ute ja då kommer man att frysa en del :P

Eller som inatt när hon väckt både mig och mamma med att trava mellan våra sängar flera gånger. Ok vi hade det inte direkt varmt inne men det var iallafall +18 i köket. Fick till slut nog och gav Shelby ett eget täcke och då vart det tack och gonatt direkt men då var klockan redan 06,30 och en annan hade svårt att somna om.

Ni skulle bara se henne just nu, eller kanske ska säga att ni skulle se dom båda just nu. Dom ligger i min säng bland täcken och kuddar och bara snarkar och sover. Tänk så bra allt kan bli om man bara får upp sina mänskliga flockmedlemar och så får man gå ut och göra en morron promenix. Sen kan man minsann sova tills det vankas lunch :P

Kan ju visa exakt hur less Shelby blir på mig när jag är ute och gör trädgården klar inför vintern:

Är det konstigt att man blir frusen när man ska ha bilen som hundkoja, hon har ju till och med sitt första täcke på sig, dock mest för att hon ska synas när hon sen är med till skogen.

Annars så ser det som sagt ut såhär varje morgon, om man inte kryper under ett täcke så kan man ju sno lite värme ifrån syster stövare. Som för övrigt tycker det blir för varmt med en frysen ridgeback nära.

Nu har det gått en massa dagar igen utan att jag uppdaterat nått i bloggen. Men vi jag och Shelby har haft fullt upp ute med att avverka en buske och köra allt ris till skogs. Jag valde att stå över året älgjakt, varför tänker jag inte ta här men det finns flera skäl till att jag hoppade det. 

Men att inte jaga har gett mig mera tid att vara med Shelby och mera tid för oss att jobba i skogen. Eller jobba var väl att ta i vi åker oftast till skogen och tar en promenad och lyssnar på alla ljud som finns där i olika väder. Detta då jag märkt att blåsväder inte är hennes favvo direkt.

Så vad har vi annars gjort då, hmm tagit det lugnt, letat leksaker i parti och minut.

Sen har väl Shelby busat som vanligt. Idag efter att vi käkat middag så hör vi hur hon skakar sig och såklart tror jag att nu har Kapten Blölja hoppat i dubbelsängen men se så var inte fallet idag. För när Shelby kommer till köket så är det i sällskap med mitt täcke som hon har vackert draperat över ryggen. Mysko att hon fått det med sig hela vägen in i köket. Tyvärr hann vi inte fram med nån kamera så ni får försöka föreställa er en stolt ridgeback med ett täcke över ryggen :P

Satt just och funderade att jag skriver en massa små glimtar ur en tid med en hund som inte längre finns med oss. Så nu tänkte jag ta och skriva lite mera och visa bilder på henne.

Hon föddes den 2 mars 1997 här i Björbo, inte allt för långt ifrån där min mamma bor. Huset hon föddes i var en gång den lekskola som jag gått på.

Hon föddes som en stoooor tik i en kull med 9 valpar. Vi hade när hon föddes vart utan hund i några år efter att vår schillerstövare Täxbergets Fia somnat in 1994. Varken jag eller mamma var särskilt glada över att det denna gång skulle bli en drever. Dom hörde man aldrig nått gott om. Men sagt och gjort vi följde med och såg på valparna när dom bara var några dygn gamla och min far valde stolt ut den där stora tiken men en knöl i nacken.Här är en av dom tidigaste bilderna som jag har på henne:   

Dom närmaste 8 veckorna funderades det starkt på namn och när vi sedan fick välja så valde min far att hon skulle minsann heta Klinga. Sagt och gjort efter 8 veckor kom det hem en hundvalp som inte var större än en kattunge:

Som sagt inte såg hon mycket ut för världen inte, men det skulle visa sig att denna lilla fröken var full i bus och påhitt. Vem kan glömma hennes finurlighet när hon insåg att man kunde gömma sig under soffan och stämpa folks hälsenor med sylvassa valptänder för att sedan snabbt som blixten försvinna in under hörnet på hörnsoffan så att vi inte kunde nä henne.

Eller när hon helt sonika somnade där det passade mitt under ett lekryck:

Så men denna hund fick vi ett rejält uppvaknade om hur det är att ha en lite smartare hund. Hon kom dock att bli min bästa vän, vi gjorde det mesta ihop som att sova:

Visst hon hade en egen säng och en egen nalle:

Hon var en mästare på att hitta saker att leka med som kanske inte direkt var leksaker för en hund:

Men liten blev stor men minst lika vacker som vuxen var hon och lika full i påhitt:

Då flera av hennes syskon lyckades med konststycker att svälja kottar och även Klinga var förtjust i att ta dessa i munnen. Så vi lärde henne att byta dom emot godis, detta skulle hon senare utveckla till ett sätt att slippa äta mat vissa dagar. Då hon tyckte att man minsann kunde sno mössor,skor, vantar, näsdukar ja allt som man inte skulle ha, inget av detta tuggade hon sönder men det skulle bytas emot godis. Vissa dagar kunde hon byta så många gånger att man blev galen på henne. Tur hon var söt som socker :) 

Här har hon tjuvat en hel påse med pant, som sagt allt kunde bytas emot godis. Hände allt som oftast att hon kom dragande med en kasse full i mjöl eller socker påsar. Men inget som hon bet sönder.

Då min far ville ha henne till jakt så vart hon först injagad på hare men senare oxå på rådjur. Någon hare skulle vi aldrig på fälla för henne men väl en massa rådjur fick min far och pensionärsligan fälla. Till och med under hennes löpning så bandade dom med henne och fick skjuta.

Många gånger hade Klinga änglavakt det är jag säker på, hon har korsat riksväg 71 med sällskap av en hundrädd dam på promenad. Visst vi hade pelj på henne men det kunde gå snabbt ner till vägen för rådjuren. Vi har även sett vargar precis efter att jag plockade upp henne och far ifrån ett längre drev.En av dom vargarna skulle senare avlivas uppe i Dala-Järna efter att dom hittat den lam. Klinga överlevde även en rejäl spark av en älg, troligen en ko med kalv. Innan detta hände så jagde hon även älg i brist på annat och speciellt om det var skare som bar henne. Men efter den omgången så var hennes dagar som "älghund" över å lika bra var det. Vi hade nog inte märkt nått av hennes skada om det inte varit för att hennes ena tårkanal blev synlig, nått som drevrar kan ha som medfödd defekt. Men efter att ha pratat med en veterinär så petade jag ner den igen och senare på kvällen kom det att visa sig att hon skulle få en stor böld under ögat. Men denna sprack av sig själv och allt var tillbaka som vanligt.

Klinga var min fars ögonsten och stolthet. Ja vi tyckte såklart om henne lika mycket hela familjen. Hon blev aldrig någon champion i utställningsringen men vad gör det hon funkade hemma med oss och hon kunde jaga. Men hon kunde oxå spåra skadat vilt efter att hon och jag gått en eftersökskurs. Nu fick vi aldrig chansen att testa detta i verkliga livet ihop.

Klinga var så mycket mer än bara en hund, hon var min läromästare mitt skydd mitt allt. Hon gick alltid mellan mig och andra hundar. Hon visste inte hur liten hon var då hennes hjärta var större än störst.

Med henne är enda gången jag såg min far gråta. Detta var den där dagen då en elak veterinär drog upp hennes skinn och släppte ner det igen och sa orden det där är väl inget att ha kvar. Detta utspelade sig strax innan Klinga skulle fylla 9 år och efter ett löp hade hon blivit rejält sjuk, hon drack vatten för att i nästa stund spy upp det igen och hon magrade av på bara ett par dygn. Efter att vi sagt till den elaka veterinären att vi ville ha en diagnos innan nått beslut skulle tas så visade det sig att Klinga hade fått diabetes och skulle behöva insulin morgon och kväll samt specialfoder var fjärde timme. Hon skulle även stereliseras och en juvertumör skulle tas bort om hon ens skulle ha en chans. Så efter att ha kommit överens om att vi iallafall skulle försöka ha henne kvar. Så gjordes dom ingrepp som skulle göras och efter 1 vecka fick vi hämta hem en mycket piggare men lika envis hund. Att ge henne insulin via spruta morgon och kväll gick över förväntan. Först gjorde jag det och sedan lärde sig oxå mamma att ge henne. Tack vare detta så fick vi ha henne med oss till 2009.

Tur var det då min far senare insjuknade i cancer men även fick en stroke, efter denna tog han sig tillbaka till livet så gott det gick mycket tack vare en drever med stort hjärta som han kunde gå med och som anpassade sig efter hans tempo. 

Min far somande som sagt tack och lov in före Klinga. Men en dag i januari 2009 orkade inte heller hennes kropp längre, efter en envis infektion i ett juver och en röntgen som visade att det fanns skuggor på andra organ så fick min lilla drever slutligen somna in i min famn. Hon är den första hund som jag fått följa ifrån födsel till död. Så bara sådär så fanns hon inte längre, hon sprang säkert med snabba glada steg över regnbågsbron för att vara med sin husse igen. Fast denna gång kan inget skilja dom åt. Nu får dom båda vara friska och jaga tillsammans igen. Här är dom båda friska och "unga" :)

Klinga har för evigt en speciell plats i mitt hjärta, tror ärligt att utan henne skulle jag aldrig ha vågat skaffa Shelby. Brukar lite skämtsamt säga att Shelby nog fick en bit av Klingas själ med sig, eller så är det helt enkelt samma själ som fått återfödas. Jag vet inte om jag direkt tror på sånt men man ska aldrig säga aldrig.

Brukar skämtsamt fråga Shelby om hon ser spökvovven i hallen, i ett skåp där står nämligen Klingas urna. Men efter att ha pratat med E så vet jag att Shelby inte ser en hund utan något helt annat. Shelby har någon på andra sidan som vakar över henne. Nån jag önskar att hade fått se henne och vara med henne här levande med oss andra.

Klinga 2/3 1997-21/1 2009 alltid saknad och evigt älskad.

Tack för att Du kom till oss
Tack för att Du älskade oss
Tack för alla tokigheter Du gjorde
Tack för alla skratt 
Tack för Ditt tålamod
Tack för allt Du gav
Tack för Din godhet
Tack för Ditt mod
Tack för Ditt sällskap
Tack för tiden vi fick
Tack för att Du fanns
Tack för allt, Du Vackra 
Sista andetaget draget
Ögonens glitter slocknat
Nosen kallnat
Hjärtat tystnat...
Ditt lidande är slut

Har ett längre tag funderat över hur olika matråd vi fått till dom 3 senaste hundarna.

Så vi tar det ifrån början:

Klinga: när vi hämtade hem henne 1997 så skulle hon ha uppblött valpdoggy med mjälk och grädde. Hur länge tror ni lilla fröken ens ville ha det? Om ni gissade på bara nån dag så var det rätt, tog kanske 2 dagar så fick vi plocka bort grädden, sen följde mjölken i rasktakt å sen slutligen vägrade hon äta uppblött torrfoder. Något hon skulle fortsätta med tills hon vid 9 års ålder fick diabetes och skulle äta special foder. 

Céli: henne hämtade vi hem under sommaren 2003, en nätt resa på ca 144mil tur och retur. Hennes mat var samma uppblötta valpdoggy men denna gång skulle det vara filmjölk på till varje mål. Eller som vi kom att kalla den fismjölk för jädrar vad den hunden fes. Så där vart det stopp på filmjölk men hon fortsatte att ensvias med att tigga uppblött doggy till frukost i många år. Sen när Klinga blev sjuk så fick Cille ät av hennes foder då det även används som bantningsfoder til hundar. Idag äter Cille doggy igen och lever livet till max, vi testade annat bantningsfoder på henne men av det fick hon troligen ont i magen och ville inte alls röra på sig. Så vi har sagt att hon får äta doggy dom åren hon har kvar och vara pigg och lycklig. Kan ju tillägga att hon är lika rund än men nu kan det kvitta. Hon mår bra och orkar leka med Shelby

Shelby: Henne hämtade vi hem ifrån Segersta i oktober 2009, och nu var det minsann en riktig matplan uppgjord, vi visste exakt vilket foder hon skulle äta som valp och vi kunde bara köpa det på djursjukhuset i Falun. Så Shelby fick stenhårt följa den dieten medans hon växte upp. Ville verkligen göra allt för att hon inte skulle bli sjuk eller växa fel. Idag äter hon proplans foder för aktiva hundar men i en mindre mängd då vi inte hårdtränar så ofta. Visst erkänner att det slinker ner nån smakbit av det vi äter ibland och vankas det älgkött så får dom det till middag.

Både Cille och Shelby äter i nulägen max 3 ggr om dagen, rätt ofta skippas det frukost i denna flocken då dom inte kliver upp förrän runt 10 å vi försöker äta lunch runt 12-13 tiden.

När Klinga levde så efter att valptiden var klar så fick vi vara glada om hons ens käkade 1 gång om dagen. Men vi visste att hon skulle äta så sanrt hon blev hungrig. När hon senare insjuknade i diabetes skulle det ätas var fjärde timme. Tror ni hon ville det? Nej hennes eftermiddags mål vart allt som oftast överhoppat, inte pga oss utan för att hon vägrade kliva upp eller komma fram ifrån sin plats under min säng. Så efter att ha rådfrågat hennes veterinär så kom vi fram till att hon fick göra så, så länge det inte gjorde henne sjuk. Hade hon nu nån gång känning av sitt socker så kom hon fram och tiggde nått att äta.

Tänk så mycket det kan skifta i vad man ger sina hundar bara beroende på vem man köper dom av. 

Gamla tiders hundar dom fick ju äta det som blev över i hushållet som potatisskal osv iallafall dom som jag fått berättat för mig om. Som sagt det händer mycket med dom matråd vi får till våra husdjur.