Nu låter väl rubriken värre än det är som tur är.

Tar det ifrån början, har den senaste tiden försökt att lära Shelby hämta olika leksaker om man frågar efter dom, och här förra veckan så fick hon tillbaka sin gris/vildsvin som hon fick på julafton och som hon dödade samma kväll. Den har vi iallafall laga nu så att det låter igen. Men som sagt den dagen så kunde man fråga Shelby vart är grisen och genast så trippade hon iväg och hämtade den.

Men så den dag så började det som gett upphov till rubriken...på frågan Shelby vart är grisen så springer hon snabbt fram till min mamma och kollar på henne.Så nu går det inte att fråga efter grisen då shelby tydligen tror att det är detsamma som min mamma :P Så som sagt fråga inte Shelby om vart grisen är om du inte vill bli förolämpad :P

Denna helgen har jag verkligen försökt att slita lite på mina hundar, eller ja jag jobbar på med Shelby och Cille envisas med att köra ledsna hundvalpsögon och med att gråta tills man får dåligt samvete.

Tog i lördags Shelby på en lång promenix ner på älven å sen knatade jag i rask takt medans hon kutade runt lös med ridgebackryck mest hela tiden. Men måste få skryta lite över henne, inte ett enda försök att springa fram till folk eller att jaga efter dom som åkte skoter och cross på älven.

Sen när vi kom hem så var det bara att göra Cille klar för en tur med sparken...den hunden hon kan verkligen dra och älskar att springa...frågan är bara hur mycket man törs låta henne göra hon är ju inte i nån direkt form även om det börjar gå bättre tack vara bästa Evas bantingstips för matfixerade hundar. Brukar tänka på vad dom sa i Falun när vi gav Cille sina vaccinationer innan Shelby kom hem. Fick då höra att Cille inte skulle hålla länge till om vi inte tog av henne en massa vikt, men jag fick inte cykla med henne eller låta henne springa. Suck det funkar INTE att gå en hund smal, konstigt att dom inte visst det. Vi har även testat med en massa olika såkallade bantingsfoder, dessa gjorde henne bara ledsen och totalt ovillig att vilja gå ut. Denna dom fick hon för snart 3 år sedan, nu leker hon dagligen dragkamp med Shelby, hon hoppar och springer numera runt i huset som en valp. Hon älskar att dra å då menar jag dra mig på spark, man kan omöjligen pika på för att hinna med henne då hon sätter igång så då blir det korta rucsher med drag å sen får hon slappa lite och trava på i lugnt tempo. Men som sagt Evas tips funkar bättre än dom jag fick i Falun =)

Sen igår var jag på ett föredrag med Maria Hodges, djurkommunikatör. NU ska jag väl erkänna att det inte direkt uppfyllde mina önskingar då det efter en massa frågor ifrån publiken spårade ut till ett evigt snack om foder, vad man ska eller inte ska ge sina hundar. För att senare hamna på ett rejält sidorspår om Thomas Quick...suck så när det var dax för fikapausen så avvek jag ifrån mötet. Hade ju hoppats att hon skulle ha berättta mer om sitt arbete med hundar och andra djur.

Annars så har Shelby uppgraderat sin passion för att äta konstiga saker till råa potatisar, men det duger inte med vilka som helst, nej det ska vara kingedward och sen ska dom vara köpta i Nås, suck varför kan inte min hund vara som andra??

Hon har även under veckan som gick testat att äta senapsill, kinamix med tonfisk kan ju säga att båda sakerna gick ner, till och med Cille ville ha kinamix och tonfisk.

Går både idag och igår till Eva, som jag sa när jag ringde igår vi håller både tummar,tår och tassar för att det ska gå bra med den lille. Det får banne mig räcka med otur för dig nu..jag hoppas verkligen att du orkar fortsätta med aveln för högst på min önskelista står det en liten oppigårdare till :)

Är så glad för den jag redan har ,hon är vårt ljus i mörkret, änglahunden som ryckte upp oss alla ur sorgens mörker. Mitt syre och min livsglädje min bästaste vän som alltid vill följa med och åka bil. Oavsett om det ska åkas pickup eller mustangcab.

Så just därför hoppas jag att du fortsätter Eva, och folk som inte fattar att man sörjer sina hundar oavsett hur många till man har, ja dom borde du ge en spark i baken. Visst det blir inte lika tomt i livet om man har fler och en går bort, men det gör lika förbannat ont i hjärtat och där blir det ett tomrum som ingen annan kan fylla upp. Jag vet så väl hur det känns att mista en fyrfota vän. Shelby kommer aldrig att kunna fylla upp tomrummet i mitt hjärta som blev när Klinga inte längre kunde vara med oss.

Men nu kallar dagens sysslor på mig så det får bli mera skrivande senare.

Men som jag sa Eva, du vet att fast vi bor en bit bort så är det bara att ringa om du vill ha hjälp med nått =)