Vill bara börja detta inlägg med att skicka en massa tankar till bästa uppfödaren Eva som denna vecka tvingats låta underbara Mumin få somna in. Är otroligt glad att jag fått lära känna den underbara hunden som är pappa till lilla Shelby, hon har verkligen ärvt hans mjukhet och följsamhet, men hon har sin mammas utseende. 

Sen hoppar jag raskt över till lite skryt om min Shelby, igår var hon med ute på gården hela dagen mer eller mindre, då vi klippte gräs, tvättade bil och busade. Det där sista med lekandet håller ännu en gång på att spåra ur, Shelby har sina vanliga ryck och jag får hoppa undan då hon till och från siktar på att springa omkull mig. Hon skulle verkligen behöva en hundkompis att busa med, nån som kunde stå emot hennes kraft och hårdhänta tag till och från.

Men annars så har jag mina planer för henne, skulle vilja testa på nått med lydnad då hon följer minsta lilla vink ifrån mig. Som nu på bara ett enda nej så har hon lärt sig att inte gå ner till vedboden då mamma råkade skaka om ett getingbo där igår som var byggt i en matta. Så efter ett enda nej Shelby du får inte gå dit så väntar hon nu vi en buske en bra bit bort medans jag kollar på det. Som sagt den där lilla fröken fattar saker snabbt, ibland lite för snabbt för sitt eget bästa. 

Funderar oxå på att ev gå nån mera utsällning i år med henne men då får det bli några inofficiella som går i närheten, just nu ligger planen på Norberg och på Dala-Floda, ev blir det nån i Värmland oxå vet bara inte vart än. Detta då fröken behöver mera vana samt att dom där är lite närmare och billigare :)

Så nu ska jag försöka hinna med att träna upp Shelbys muskler och ner hennes vikt, samt att hon ska bli mera avslappnad i skogen. Fattar bara inte hur jag ska hinna allt. Visst jag vet det är tvära kast sedan inlägget om Alfta. Men jag vill ju bara att Shelby ska vara en "normal" hund, utan en massa skräck för saker och ting.

Har även bestämt mig för att krypa till korset och be Eva om hjälp över en dag eller en helg. För nu ska det banne mig funka med Shelby hon ska inte behöva vara rädd för nått.

Visst jag erkänner mina hundar får smaka och lukta på det mesta i matväg..utom det som skulle kunna vara giftigt för dom. Som jag berättat tidigare så är Shelbys stora passion här i livet råa potatisar och tomater. Men nu har till och med Céli börjat att äta tomat och deras senaste påhitt är att äta kokt nypotatis...med skalet på samt att dom båda äter jordgubbar...men bara om det är grädde på dom. Så som sagt dom är inte som alla andra hundar, å Cille har förändrats en massa dom senaste månaderna

Då har vi klarat oss genom ännu en uställning med som vanligt ett dåligt resultat, (denna gång ett good). Denna gång var Shelby för tjock, går för underställt samt att hennes underkäke är för liten. Vet inte varför jag envisas med att fortsätta då jag vet att hon inte känner sig bekväm där i ringen. Varför skulle hon då jag inte gör det.

Så jag funderar nu på att ge upp, jag har ingen tid att träna henne i form med ca 2 kilo muskler till samt mindre mat. Mina lediga stunder räcker inte till längre. Jag hinner inte ens träna henne på att känna sig säker i skogen. För typ varje helg har det vräkt ner regn och vem vill vara uta då?? Ja inte min hund iallafall.

Så nu lutar det åt att vi lägger ner både utställnings och spår karriären.  Det är stunder som dessa som jag saknar en hund som Klinga, som inte var rädd för nått. Det som gör mest ont är att veta att det är JAG som svikit Shelby, det är jag som gått ut för hårt som ledare och som bossat ner henne, allt för att jag inte ville ha en hund som försöker ta över, jag ville ha en som vet sin plats i flocken...så därför är nu Shelby som hon är...en rädd mammagris som känner av minsta dipp i mitt humör eller tålamod. Försöker verkligen tänka på mitt kroppsspråk men hon ser rakt igen om mig. Räcker med att jag hostar eller haltar till om nån led jäklas så blir hon genast på sin vakt om vad som händer här näst, om hon ska ta över eller om hon måste skydda mig.  Älskade lilla Shelby...min ångest över att ha förstört dig blir bara större och större.

Funderar för tillfället över vart mina hundar tagit vägen eller rättare sagt vem har bytt dom emot dom två som är här just nu. Den där stövaren känner jag inte igen det minsta för min lappapa brukade ju vara slööööö men nu är det istället en hund som har 2 gångarter....full rulle och känguruhopp, samt en hund som börjat skälla om hon inte får lunch nog snabbt. Så som sagt vart tog min lata lappis vägen?

Den där bortbytta Ridgebacken ska vi inte ens prata om...nu har jag helt plötsligt en hund som vill hälsa på allt och alla igen, en hund som fattar minsta vink direkt när man ska lära henne nya saker. Vilket ju bådar gott inför nästa helgs utställning i alfta.

Annars så har vi vart och kollat på vildsvinen med båda hundarna denna gång...syns nu tydligt vem av dom som har mest vakt i sig.. Shelby avskyr dom där grisarna och inte vart det bättre av att jag klev ur bilen för att fota dom :P När hela flocken av 2 suggor och 11 kultingar kom emot mig så började hon morra i bilen...samt att hon hade sten koll och skällde på dom. Jag trodde ju kanske att Céli skulle skälla mer på dom som iallafall är injagad och inte är det minsta rädd för nått. Men nejdå hon var tyst och fullt fokuserad på dom.

Så just nu har jag en fundering på om jag ska försöka gå nått spår med Céli oxå...hon är ju inte rädd för nått samt att hon vet vad nosen ska användas till. Kanske ska anmäla båda mina odjur...jag menar hundar till oppigårdsmästerskapen senare i sommar. Det tål att funderas på. Fast just nu ligger mitt fokus mest på Shelby och på det faktum att jag måste försöka tänka på att inte vara så "hård" i mitt ledarskap över henne, hon är ju mjuk och följsam av naturen. Fast just nu är hon en liiiiite dryg då hon är typ skendräktig och tror att tvättbjörns pipisen är hennes valp eller nått, fast dom infallen kommer bara ibland. Som sagt gon är sitt vanliga ombytliga jag =)

Det får räcka för denna gång ska ladda upp lite bilder på "grisarna" senare.