Då har vi klarat oss genom ännu en uställning med som vanligt ett dåligt resultat, (denna gång ett good). Denna gång var Shelby för tjock, går för underställt samt att hennes underkäke är för liten. Vet inte varför jag envisas med att fortsätta då jag vet att hon inte känner sig bekväm där i ringen. Varför skulle hon då jag inte gör det.

Så jag funderar nu på att ge upp, jag har ingen tid att träna henne i form med ca 2 kilo muskler till samt mindre mat. Mina lediga stunder räcker inte till längre. Jag hinner inte ens träna henne på att känna sig säker i skogen. För typ varje helg har det vräkt ner regn och vem vill vara uta då?? Ja inte min hund iallafall.

Så nu lutar det åt att vi lägger ner både utställnings och spår karriären.  Det är stunder som dessa som jag saknar en hund som Klinga, som inte var rädd för nått. Det som gör mest ont är att veta att det är JAG som svikit Shelby, det är jag som gått ut för hårt som ledare och som bossat ner henne, allt för att jag inte ville ha en hund som försöker ta över, jag ville ha en som vet sin plats i flocken...så därför är nu Shelby som hon är...en rädd mammagris som känner av minsta dipp i mitt humör eller tålamod. Försöker verkligen tänka på mitt kroppsspråk men hon ser rakt igen om mig. Räcker med att jag hostar eller haltar till om nån led jäklas så blir hon genast på sin vakt om vad som händer här näst, om hon ska ta över eller om hon måste skydda mig.  Älskade lilla Shelby...min ångest över att ha förstört dig blir bara större och större.