Har funderat en massa på om det inte borde införas nått liknade ett körkort för att få skaffa hund. Tycker ju att man iallafall borde läsa på en massa om den ras man ska skaffa innan man sitter där med en valp av en ras man inte vet nått om. 

Jag/vi har oftast haft stöver och då schillerstövare men sen en dag i mars 1997 föddes det en kull svart/vita drever valpar här i byn och då vart det efter några hundlösa år en liten drevervalp som kom att lystra till namet Klinga och som även kom att lära mig och mina föäldrar en massa om hur det är att ha en "smartare" hund. För den damen hon kunde allt hitta på saker, fick hon inte gå dit hon ville ja då var det vara att lägga sig ned och vägra gå åt nått håll. Men hon gav trots sitt envisa sätt en massa kärlek tillbaka till oss. Visst hon gjorde skillnad på folk och fick hon en chans så försökte hon ta en pinne till på rangstegen. Men trots detta och trots att hon var en drever med allt som hör till den rasen så klättrade hon aldrig över mig och jag visste exakt vart jag hade henne i alla lägen. Kunde läsa av henne så väl. Då mste jag erkänna att det är sämre på den fronten med Cille, för då vi hämtade hem henne var Klinga redan 6 år och min fars största fruktan var att nu skulle Klinga tro att hennes liv med oss var slut och att hon skulle bli arg på valpen som vi hämtat hem. Något som gamla tiders hundägare alltid så så var det att om man köpte hem en valp till en vuxen hund så skulle den vuxna tro att nu är mitt liv slut. Detta har jag inte sett ett spår av på varken Klinga eller Cille. Fast med Klinga tog det ett tag innan hon ens ville lukta på sin nya flockmedlem, gick bra mycket fortare för Cille att hälsa på Shelby, även fast Cille tyckte den där valpen var lite äcklig :D

Fast hon hade ju en läromästare till det mesta, för Klinga fnös som bara den när hon för första gången skulle lukta på Cille, det var så man kunde tro att Cille luktade skit eller nått.

Med Shelby är det precis som det var med Klinga henne vet jag vart jag har till 100% i alla lägen. Den stora skillnade är att Shelby inte försöker klättra på rangstegen utan hon finner sig i den plats hon har och accepterar mig som sin ledare hon är lyhörd för vad jag säger och det är inga problem att ha henne lös året runt. Hon har som jag berättat tidigare inget intresse av andra hundar eller okända människor.

Å innan jag ens kom på tanken att skaffa en Ridgeback å läste jag en massa om rasen och vad dom avlats fram för att göra, vad folk använder dom till idag samt att jag var och träffade 2 söta rideback tikar utanför Falun. Sen var det till att leta uppfödare, kunde inte ha hittat en bättre än den jag gjorde. Fick träffa hela hennes flock och sen var det bara att hoppas på att det skulle födas nog med sm söta tikar i nästa kull och visst blev det så å nu skulle jag inte kunna tänka mig att byta varken ras eller uppfödare. Allt känns så rätt, som att alla bitar fallit på plats.

Fast visst ibland finns tanken där på att kanske skaffa en drever till men det blir ju inte samma sak som hon min läromästare, henne som vi fick äran att följa ifrån det att hon var knappt 2 dygn gamal och tills hon somnade in nästan 12 år gammal. Men ingen hund kan ersätta den som inte längre finns i flocken.

Kan ju säga att än idag faller det tårar ner för kinderna när jag tänker på Klinga,hon kommer för alltid att fattas oss men livet går vidare med nya flockmedlemar.