Har funderat en massa på om det inte borde införas nått liknade ett körkort för att få skaffa hund. Tycker ju att man iallafall borde läsa på en massa om den ras man ska skaffa innan man sitter där med en valp av en ras man inte vet nått om. 

Jag/vi har oftast haft stöver och då schillerstövare men sen en dag i mars 1997 föddes det en kull svart/vita drever valpar här i byn och då vart det efter några hundlösa år en liten drevervalp som kom att lystra till namet Klinga och som även kom att lära mig och mina föäldrar en massa om hur det är att ha en "smartare" hund. För den damen hon kunde allt hitta på saker, fick hon inte gå dit hon ville ja då var det vara att lägga sig ned och vägra gå åt nått håll. Men hon gav trots sitt envisa sätt en massa kärlek tillbaka till oss. Visst hon gjorde skillnad på folk och fick hon en chans så försökte hon ta en pinne till på rangstegen. Men trots detta och trots att hon var en drever med allt som hör till den rasen så klättrade hon aldrig över mig och jag visste exakt vart jag hade henne i alla lägen. Kunde läsa av henne så väl. Då mste jag erkänna att det är sämre på den fronten med Cille, för då vi hämtade hem henne var Klinga redan 6 år och min fars största fruktan var att nu skulle Klinga tro att hennes liv med oss var slut och att hon skulle bli arg på valpen som vi hämtat hem. Något som gamla tiders hundägare alltid så så var det att om man köpte hem en valp till en vuxen hund så skulle den vuxna tro att nu är mitt liv slut. Detta har jag inte sett ett spår av på varken Klinga eller Cille. Fast med Klinga tog det ett tag innan hon ens ville lukta på sin nya flockmedlem, gick bra mycket fortare för Cille att hälsa på Shelby, även fast Cille tyckte den där valpen var lite äcklig :D

Fast hon hade ju en läromästare till det mesta, för Klinga fnös som bara den när hon för första gången skulle lukta på Cille, det var så man kunde tro att Cille luktade skit eller nått.

Med Shelby är det precis som det var med Klinga henne vet jag vart jag har till 100% i alla lägen. Den stora skillnade är att Shelby inte försöker klättra på rangstegen utan hon finner sig i den plats hon har och accepterar mig som sin ledare hon är lyhörd för vad jag säger och det är inga problem att ha henne lös året runt. Hon har som jag berättat tidigare inget intresse av andra hundar eller okända människor.

Å innan jag ens kom på tanken att skaffa en Ridgeback å läste jag en massa om rasen och vad dom avlats fram för att göra, vad folk använder dom till idag samt att jag var och träffade 2 söta rideback tikar utanför Falun. Sen var det till att leta uppfödare, kunde inte ha hittat en bättre än den jag gjorde. Fick träffa hela hennes flock och sen var det bara att hoppas på att det skulle födas nog med sm söta tikar i nästa kull och visst blev det så å nu skulle jag inte kunna tänka mig att byta varken ras eller uppfödare. Allt känns så rätt, som att alla bitar fallit på plats.

Fast visst ibland finns tanken där på att kanske skaffa en drever till men det blir ju inte samma sak som hon min läromästare, henne som vi fick äran att följa ifrån det att hon var knappt 2 dygn gamal och tills hon somnade in nästan 12 år gammal. Men ingen hund kan ersätta den som inte längre finns i flocken.

Kan ju säga att än idag faller det tårar ner för kinderna när jag tänker på Klinga,hon kommer för alltid att fattas oss men livet går vidare med nya flockmedlemar.

Nuså har jag tagit mig i kragen och laddar ur bilderna ifrån helgen. Fick i lördags se på facebook att det var en massa björnskit efter täcksbergsvägen samt att vargar tagit en älg inne på floda efter en annan väg som är en avstickare till täcksbergsvägen. Så jag packade in mamma och Shelby i bilen å så bar det iväg, Var nyfiken på hur min lilla Shelby skulle reagera om hon fick lukta på björnskiten. Kan ju säga att det vart inte det minsta som jag trodde.

Vet att en stövare vi hade tidigare fick panik när hon sprang på björnskit ute under en jakt. Så jag jag trodde väl att Shelby skulle vägra nosa på det och springa tillbaka in i bilen. Ack så fel jag hade för se Shelby knatade lugnt fram luktade på den kollade runt lite och hoppade ner i diket för att lägga sitt eget spår där.

Så efter mycket funderande på om det verkligen var björnskit då jag inte såg det minsta skräck på Shelby så beslöt jag mig att ringa till bästa Eva och fråga, för hon om nån borde ju veta hur en ridgeback skulle reagera. Fick nu bekräftat att det inte alls var ovanligt att dom inte brydde sig om det eller visade rädsla. Dom är ju trots allt avlade till att jaga storvilt. Så nu får jag väl erkänna att det skulle vara kul att se lilla Shelby på ett björntest. 

Efter att ha kollat av och fotat av Shelby och björnskiten så svängde vi in efter vägen där vargar ska ha tagit eller iallafall försökt tagit en älg. Tur min lilla ängla hund satt i bilen för under resan ut ifrån den vägen så hörde vi hur en varg ylade. Nej måste säga att nu börjar dom fan komma för nära bebyggelse och ja jag kan glatt meddela att jag är för jakten på varg.

Just ja en kort notis bara vi har även hunnit med att måla lite och har då byggnadsinspektör Shelby med oss samt buskröjare  :D

Nej nu över till lite bilder:

Undrar bara om man som hundägare kan få tröttna på sina djur ibland. Missförstå mig rätt nu jag tänker inte sälja nån av dom eller göra nått annat drastiskt. Men känner att ibland lessnar jag på Celi framför allt då hon aldrig lyssnar på vad man försöker säga till henne. Just nu är det totalt kaos i skallen på oss alla tackvare henne. Eller ja dom båda kanske man ska säga, dom löper båda två men med Shelby är det lugna puckar hon springer som jag berättade tidigare runt utan tikskydd och det funkar. Iallafall på den punkten att vi slipper plocka upp bitar efter sönderbitna tikskydd. Men Cille hon har minsann tikskydd på och det är hon som gör oss vansinniga just nu, hon höglöper, är skitdryg på Shelby och ska ta mig fan ut varannan timme och släpper man inte ut henne så kissar hon helt sonika på golvet. Suck vet inte vad jag ska göra för det är förbannat drygt att inte veta det minsta hur det ser ut när man kommer upp igen. Dagtid funkar det väl ok då vi är uppe och ser/hör att hon vill ut men nattetid låter hon knappt nått å sen är det raka vägen in till vardagsrummet och uträtta sina behov. Vi har försökt att ransonera vattnet kvällstid för dom båda men det har inte hjälpt det minsta i nuläget. Å inte vill jag sterelisera henne heller, iallafall inte om det innefattar en operation, känner att hon är för gammal och för ur form för att sövas. Så som sagt känner mig rätt uppgiven ang Cille, men det går över.

Undrar just vem som vann över vem. Har jag överlistat Shelby eller har hon helt enkelt spelat ut oss alla. Till saken hör att Shelby när hon löper avverkar tikskydd i parti och minut vet inte hur många gånger vi fick laga dom hon hade förra gången, mamma till och med sydde ett i jeanstyg till henne. Så nu denna gång när hon löper har vi beslutat oss för att ha henne utan skydd och istället lägga skydd i soffan och sängarna.

Så Shelby stormtrivs och mamma slipper laga en massa och jag slipper oroa mig för att hon käkat upp det man sätter i skydden. Känns nog lite som att vi alla vann nått.

Såklart så kommer detta inlägg att bestå av en massa skryt om Shelby. Som rubriken kanske avslöjar lite så är hon inte det minsta intresserad av döda fåglar. Hur jag vet detta?? Enkelt jag har testat henne på en fågel som precis blivit dödad av en hök. Detta utspelade sig igår, skulle bara ut och hämta nått på trappen och skrämde då upp en hök ifrån gräsmattan med en fågel den precis dödat i sina klor. Den flög inte speciellt långt bara över till andra sidan. Så sagt och gjort ut med Shelby å sen över vägen för att se vad för fågel den lyckades döda. Det visade sig ett en björktrast fått sätta livet till. Först så var Shelby för rädd för att gå fram till den döda pippin men efter ett tag vågade hon sig fram och puffade lite lätt på den med nosen...som att hon försökte kolla om det fanns nått liv i den. Inte ett enda försöka att ens ta den i munnen. Mycket nöjd med att ha en sån duktig hund.

Vi har även börjat med keramik målandet, första gången idag å sen inte ett enda bus fast hon å Cille var hemma ensamma i hela 4 timmar. Visst jag har full koll på att det kan komma att hända olyckor ännu men varje gång det inte har hänt nått blir man bara så glad på henne :)

Har visst blivit sådär glest med bloggandet igen. Har fullt upp att fixa en massa saker ute och såklart är Shelby med hela tiden.

Men vi tar väl lite ifrån början. Min lilla odåga har hunnit med att rulla sig i grävlingsskit...suck lukatde ju inte direkt rosor om henne. Tycker synd om min mamma som fick försöka att tvätta henne ensam då jag fortfarande jobbade när Shelby gjorde detta. Nu är ju inte Sheby direkt lätt att lyfta i badkaret så hon fick helt enkelt ta tvål på en trasa och tvätta fröken ridgebacks öra..För som tur var så var iallafall inte hela hon full i skit utan det var skallen och halsbandet. Suck är nog det enda jag kan säga om detta.

Efter det rullningen så tog vi skiten på en spade och sen raskt ner i soptunnan. Här ska det inte rullas i den igen.

Annars så har jag och Shelby hunnit med att leta svamp och plocka mera blåbär och lingon. Svamp hittade vi ingen och blåbär var det nått brunt troll som käkade upp hälften av. Varför kan inte jag ha en hund som kan plocka sina egna bär och inte sno dom som en annan precis ska till och plocka.

Sen raskt över till denna vecka. Nu har vi börjat med att avverka en buske som blivit för stor igen. Ja tro nu inte för en sekund att jag får göra detta ensam nejdå jag har minsann Shelby som draghjälp eller snarare draemot hjälp. För ännu har hon inte lyckats med att dra en enda kvist åt rätt håll. Vill jag slänga dom på släpkärran ja se då ska hon genast dra ner dom igen. Men men vi har iallafall kul och lite nytta gör hon ju. Men då är det i kategorin gräva upp rötter och göra hål i marken. Fast visst där lyckas hon ju iallafall med att hjälpa mig att tukta ner det där som skulle vara en liten buske men som nu snarare liknar ett snår.

Måste oxå passa på att skryta en massa om Shelby. Som dom flesta säkert vet så är hon alltid lös ute på gården. Men aldrig ensam ute såklart vi är alltid med henne ute och leker eller fixar med nått. Vi har dock vissa människor som envisas med att släppa in sina hundar på Shelbys revir, dvs gräsmattan men tro nu inte att hon startar nått bråk eller nått. Nej hennes taktik är att springa snabbt emot och sedan svänga innan hon kommer fram. Har bara hänt en gång så det kan ju lika väl vara att hon hade ett ridgeback ryck.

Men nu idag så kom samma människa med sin hund förbi nu hör det till saken att sist då Shelby sprang förbi dom skrek hon som en jävla galning till Shelby som för övrigt inte var ens i närheten av att komma ut till dom. Men men nog om detta och över till idag. Såklart kommer hon gående och jag har inget halsband på Shelby men jag har pli på henne så en snabb inkallning och sen la jag bara mina armar löst runt hennes hals och inte ens ett försök att komma loss gjorde hon. Så snopet nog för vrålapan så kom det ingen hund ut fast att hon gick med ett hånflin på läpparna. Så jädra snopet det måste ha känts för henne och såååå jädra stolt jag är över min VÄLUPPFOSTRADE ridgeback.

Nej nu får det räcka med skrivande för idag och nu kommer några bilder.

Drog som vanligt med mig mamma och Shelby till skogs i söndags. För att om möjligt plocka ännu mera hallon och även lite blåbär denna gång. Började med hallon fick som vanligt lov att tampas lite med Shelby för att få dom. Hon har en viss benägenhet att hitta dom största och finaste, å sen stoppa dom i sin mage snabbt som blixten.

Men det som skedde i söndags var iallafall lite udda efter ca 40 min hallonplockade kom Shelby för att visa att nu hade hon tröttnat på det och ville vidare så hon började helt sonika att avverka hallonriset. Så det var bara att ta hinken och ridgebacken med ut till bilen och fortsätta för att leta blåbär.

Ja hon kan allt visa exakt vad hon tycker om saker och ting den dära fröken.

Där vi skulle plocka blåbär tyckte Shelby att det var lite läskigt, kan bero på att det var en massa betskador på alla små träd där av älg. Kan ju inte säga hur gamla eller nya dom var men dom hade iallafall betat av en massa blad och där mitt i allt stog min lilla för tillfället inte så tuffa ridgeback och drog in alla dofter. Hon lyssnade spänt på alla ljud där i skogen, kvistar som föll ner av vinden, fåglar som kvittrade och hade sig. Hundar som skällde nere på byn...får man väl hoppas att dom var iallafall.

Lite senare på eftermiddagen var Shelby med mig över på andra sidan vägen för att plocka lite svarta vinbär. Där hittade hon en stackars fågel att reta till vansinne, skulle tro att det var en unge eller en vuxen med ungar i närheten för den flög inte direkt iväg, nått som gillades skarpt av Shelby för se då kunde man ju jaga den genom buskar och allt. Vilket inte gillades det minsta av mig :P

Kan knappt fatta att den där lilla ridgebacken redan blivit 2 år. Tyckte det var nyss dom föddes och nyss vi fick hämta hem vår nya flockmedlem. Men inte då det har redan gått 2 år, dom har gått snabbt och mycket har vi sett och gjort. Å många fler år ska det väl bli fyllda med glädje och även några berövelser.