Så hade jag köpt en...men nu ville jag ha 2 hundar som nu tyvärr :P visat sig vara förklädda kossor. Anledning till detta är att dom blir bara värre och värre ju längre det går på sommaren med sitt gräsätande. Ok jag fattar att dom vill ha gräs om magen är i olag som det brukade vara på Klinga hon åt gräs för att kunna kräkas varje morgon mer eller mindre. Tro mig hon var oxå vääldans noga på vilken sorts gräs hon skulle ha. Medans Cille och Shelby betar av allt hej vilt och inte spyr. Just nu verkar det som att gräs måste man stoppa i sig innan man kan göra nummer 2.

Blir lite dåligt med bloggande just nu då jag efter en kur med penicillin inte känner att jag ä riktigt på banan igen. Vet inte var min energi tagit vägen men just nu skulle jag bra gärna vilja låna lite av Shelby, för se hon har då energi så det räcker och blir över. 

Det är tur att hon mitt i allt busande oxå är så rackarns söt annars tror jag inte nån av oss stod ut. Kan ju säga att Kapten Bölja slår till minst en gång varje dag till min mammas stora förtret, hon har sedan länge tröttnat på att bädda om sängen och lägga tillbaka bädmadrasserna som fröken hoppa runt river ner hela tiden.

Förbannar mig själv lite oxå för att jag lärt Shelby fånga leksaker i luften...då hon alltid ska ta saker ett steg till så nu slänger hon leksaker på oss i tid och otid när hon vill leka..hon har en massa idéer.

Som igår kväll när jag drack mjölk ur en mugg, ja se då ville hon testa att stoppa ner nosen i den och dricka...tro mig hon lyckades med det oxå vilket ledde till att jag inte fick nån mjölk till min mat...

Ska försöka ta mig i kragen och få lite energi att ta lite bilder och blogga mer, det här med att inte äta och bara vara trött funkar inte längre.

Fattar inte vart åren tagit vägen...Shelby fyllde igår 3 år, tyckte det var nyss vi fick veta av Eva att valparna var födda.

Nu kan ju mycket bero på att Shelby inte beteer sig det minsta som en hund som är 3 år utan snarare som en valp, hon är åter vildare än vildast...det hoppas i sängar, det bits stövare och det bits människor, det dödas leksaker och det jagas potatis både inne och ute. Allt detta efter att vi drog ner lite på hennes mat efter att få höra att hon var lite för rund.

Det får räcka med en kort blogg, har ingen energi efter att ha vart sjuk och käkat penicillin i 10 dagar med en pajad mage som följd. Men mer om det en annan gång

Nu ska jag leka med min 3 åriga valp =)

Vill bara börja detta inlägg med att skicka en massa tankar till bästa uppfödaren Eva som denna vecka tvingats låta underbara Mumin få somna in. Är otroligt glad att jag fått lära känna den underbara hunden som är pappa till lilla Shelby, hon har verkligen ärvt hans mjukhet och följsamhet, men hon har sin mammas utseende. 

Sen hoppar jag raskt över till lite skryt om min Shelby, igår var hon med ute på gården hela dagen mer eller mindre, då vi klippte gräs, tvättade bil och busade. Det där sista med lekandet håller ännu en gång på att spåra ur, Shelby har sina vanliga ryck och jag får hoppa undan då hon till och från siktar på att springa omkull mig. Hon skulle verkligen behöva en hundkompis att busa med, nån som kunde stå emot hennes kraft och hårdhänta tag till och från.

Men annars så har jag mina planer för henne, skulle vilja testa på nått med lydnad då hon följer minsta lilla vink ifrån mig. Som nu på bara ett enda nej så har hon lärt sig att inte gå ner till vedboden då mamma råkade skaka om ett getingbo där igår som var byggt i en matta. Så efter ett enda nej Shelby du får inte gå dit så väntar hon nu vi en buske en bra bit bort medans jag kollar på det. Som sagt den där lilla fröken fattar saker snabbt, ibland lite för snabbt för sitt eget bästa. 

Funderar oxå på att ev gå nån mera utsällning i år med henne men då får det bli några inofficiella som går i närheten, just nu ligger planen på Norberg och på Dala-Floda, ev blir det nån i Värmland oxå vet bara inte vart än. Detta då fröken behöver mera vana samt att dom där är lite närmare och billigare :)

Så nu ska jag försöka hinna med att träna upp Shelbys muskler och ner hennes vikt, samt att hon ska bli mera avslappnad i skogen. Fattar bara inte hur jag ska hinna allt. Visst jag vet det är tvära kast sedan inlägget om Alfta. Men jag vill ju bara att Shelby ska vara en "normal" hund, utan en massa skräck för saker och ting.

Har även bestämt mig för att krypa till korset och be Eva om hjälp över en dag eller en helg. För nu ska det banne mig funka med Shelby hon ska inte behöva vara rädd för nått.

Visst jag erkänner mina hundar får smaka och lukta på det mesta i matväg..utom det som skulle kunna vara giftigt för dom. Som jag berättat tidigare så är Shelbys stora passion här i livet råa potatisar och tomater. Men nu har till och med Céli börjat att äta tomat och deras senaste påhitt är att äta kokt nypotatis...med skalet på samt att dom båda äter jordgubbar...men bara om det är grädde på dom. Så som sagt dom är inte som alla andra hundar, å Cille har förändrats en massa dom senaste månaderna

Då har vi klarat oss genom ännu en uställning med som vanligt ett dåligt resultat, (denna gång ett good). Denna gång var Shelby för tjock, går för underställt samt att hennes underkäke är för liten. Vet inte varför jag envisas med att fortsätta då jag vet att hon inte känner sig bekväm där i ringen. Varför skulle hon då jag inte gör det.

Så jag funderar nu på att ge upp, jag har ingen tid att träna henne i form med ca 2 kilo muskler till samt mindre mat. Mina lediga stunder räcker inte till längre. Jag hinner inte ens träna henne på att känna sig säker i skogen. För typ varje helg har det vräkt ner regn och vem vill vara uta då?? Ja inte min hund iallafall.

Så nu lutar det åt att vi lägger ner både utställnings och spår karriären.  Det är stunder som dessa som jag saknar en hund som Klinga, som inte var rädd för nått. Det som gör mest ont är att veta att det är JAG som svikit Shelby, det är jag som gått ut för hårt som ledare och som bossat ner henne, allt för att jag inte ville ha en hund som försöker ta över, jag ville ha en som vet sin plats i flocken...så därför är nu Shelby som hon är...en rädd mammagris som känner av minsta dipp i mitt humör eller tålamod. Försöker verkligen tänka på mitt kroppsspråk men hon ser rakt igen om mig. Räcker med att jag hostar eller haltar till om nån led jäklas så blir hon genast på sin vakt om vad som händer här näst, om hon ska ta över eller om hon måste skydda mig.  Älskade lilla Shelby...min ångest över att ha förstört dig blir bara större och större.

Funderar för tillfället över vart mina hundar tagit vägen eller rättare sagt vem har bytt dom emot dom två som är här just nu. Den där stövaren känner jag inte igen det minsta för min lappapa brukade ju vara slööööö men nu är det istället en hund som har 2 gångarter....full rulle och känguruhopp, samt en hund som börjat skälla om hon inte får lunch nog snabbt. Så som sagt vart tog min lata lappis vägen?

Den där bortbytta Ridgebacken ska vi inte ens prata om...nu har jag helt plötsligt en hund som vill hälsa på allt och alla igen, en hund som fattar minsta vink direkt när man ska lära henne nya saker. Vilket ju bådar gott inför nästa helgs utställning i alfta.

Annars så har vi vart och kollat på vildsvinen med båda hundarna denna gång...syns nu tydligt vem av dom som har mest vakt i sig.. Shelby avskyr dom där grisarna och inte vart det bättre av att jag klev ur bilen för att fota dom :P När hela flocken av 2 suggor och 11 kultingar kom emot mig så började hon morra i bilen...samt att hon hade sten koll och skällde på dom. Jag trodde ju kanske att Céli skulle skälla mer på dom som iallafall är injagad och inte är det minsta rädd för nått. Men nejdå hon var tyst och fullt fokuserad på dom.

Så just nu har jag en fundering på om jag ska försöka gå nått spår med Céli oxå...hon är ju inte rädd för nått samt att hon vet vad nosen ska användas till. Kanske ska anmäla båda mina odjur...jag menar hundar till oppigårdsmästerskapen senare i sommar. Det tål att funderas på. Fast just nu ligger mitt fokus mest på Shelby och på det faktum att jag måste försöka tänka på att inte vara så "hård" i mitt ledarskap över henne, hon är ju mjuk och följsam av naturen. Fast just nu är hon en liiiiite dryg då hon är typ skendräktig och tror att tvättbjörns pipisen är hennes valp eller nått, fast dom infallen kommer bara ibland. Som sagt gon är sitt vanliga ombytliga jag =)

Det får räcka för denna gång ska ladda upp lite bilder på "grisarna" senare.

Efter att ha pratat med bästa Eva igår så känner jag att dagens blogg till att börja med kommer att vända sig till henne. Vi hr nere hoppas din fossing blir bra snabbt :)  Sen vill jag bara fortsätta med att säga att till och med jag känner hur hjärtat gör ont av att veta att din vackara Mumin inte mår bra. Avundas dig inte det beslut du fattat, jag vet så väl hur det känns när man ska ta det dära beslutet. Man vet att det är rätt men lika väl känns det som att nån sliter hjärtat ur bröstet på en, ingen som inte haft ett djur kan ens börja att förstå hur ont det gör eller hur ont orden som vissa slänger ur sig gör. Jag hatar att höra meeeen det var ju bara en hund...nej det var inte bara en hund eller vilket djur det nu gäller. Det var en älskad vän och en familje/flock medlem.

Minns så väl när lilla Klinga somnade in i min famn den där dagen för över 3 år sedan...jag visste att det var rätt val, hennes tid var till ända med oss för denna gång. Men lika förbaskat så gjorde det ont och tårarna rann...att sen komma till jobbet och få höra att en viss person med egna djur sagt att jag var en tönt för att sörja en hund...det var väl bara att köpa en ny. Men som man brukar säga hämnden är ljuv...när hennes häst dog och hon ville ha sympatier fick hon samma svar tillbaka du kan väl köpa en ny avdankad travare med en massa skador..det är väl inget att sörja för.

Så bästaste Eva du vet att vi finns här och jag lover att vi kommer upp och hälsa på dig med Shelby så får du iallafall krama mitt lilla odjur som ärvt sin pappas lugn och vänlighet.

Sötaste lilla Shelby som är så mjuk och följsam att jag knappt kan tro att det är sant. Kan säga att hon har lärt mig en massa och det har även bästa Eva gjort...så nu ser både jag och Shelby fram emot nya saker vi kan lära oss. Kan säga att efter spårkursen uppe hos eva har jag tänkt till lite och försöker nu tänka på att inte vara dominat i mitt kroppsspråk och jag tror det funkar för nu har Shelby huxflux fått upp intresset för att hälsa på okända människor..hon har även fått se att alla hundar som kommer springade inte är elaka eller vill en illa...så nu håller jag tummar och tår att detta även visar sig när vi ska på utställning samt när vi ska spåra igen :)

Sen har jag äntligen laddat in lite bilder på Shelby och Cille...så jag postar dom nu:

Dom här bilderna är ifrån när jag fixade med mammas grönsaksland på baksidan och som ni ser så fick jag grävhjälp av Cille och hör å häpna hon grävde på rätt ställe :D Sen tyckte Shelby att det behövdes ett stöd vid stolen där mamma höll på att rensa ut gräslöken ur tuvorna jag grävde upp.

   Och här väntar dom på tårta på Cilles )9 års dag.

                   Och här äter dom sina prinsess bitar för fulla muggar... Å innan nån påpekar nått ja mina hundar äter vanlig tårta, men det händer 2 ggr om året när dom fyller år och då får man synda.

Nej nu har jag nog inget mer att blogga om för kväll..

Som sagt mina varmaste tankar till Bästa Eva och hennes flock       

Så var då dagen här då min/vår lappapa Céli fyller 9 år. Kan knappt fatta att det gått så fort, snart är det 9 år sedan jag ringde upp till Ånäset efter ett tips ifrån Leksand om att det just där fanns en schillertik över i en kull. 

9 år sedan jag berättade för min far att han skulle få en schiller i present av mig, just för att han pratat om det i många år fast att vi hade hund redan men en kortbent drever han ville ha en stövare oxå så att jakten skulle kunna fortsätta fast att det var mer snö. Så sagt och gjort en schiller tös införskaffades. Allt vart bestämt på tfn att visst skulle jag få köpa den där tiken som var över, dom var bara 4 i kullen, 1 hane å 3 tikar. Så som sagt det bestämdes att den där tiken skulle bli vår, vi hade fortsatt kontakt om när vi skulle hämta henne och om vad hennes namn var..jag skriver just var för det var aldrig meningen att vi skulle ha Céli vi hade ju tingat hennes syster. Men när vi kom upp till dom så hade dom fått hämta Céli ifrån familjen som köpt henne då dom bodde i en trång lägenhet inne i Umeå och ja Céli var rätt vild. Så när vi anlände så fick jag välja mellan valpen jag tingat i telefon som visade sig ha för många vita tår eller valpen utan vita tår och med minimalt med vitt på bröstet som vi skulle kunna ställa ut. Förklarade att jag gärna ville se valparna så sagt och gjort dom öppnade hundgården och som ett skollat troll flöööög en av valparna ut och satte världens fart bort ifrån gården...sa då genast att henne vill jag ha. Så kom det sig att med oss hem kom Céli. Var ingen dröm att åka hem med en bilsjuk valp ifrån Ånäset som ligger 7 mil utanför Umeå...men det gick.

Så nu har vi alltså snart vart med Schiller i 9 långa år. Tyvärr fick inte min far vara med henne mer än 4 år, men dom 4 åren så uppskattade han minsann sin lappapa,stora norrland och allt vad hon nu har kallats för men dom säger väl att kärt barn har många namn.

Trots den relativt höga åldern för en stövare så märks det inte det minsta på henne, hon vill minsann vara precis lika som lillasyster Shelby, dom busar, vil gå lika långa promenade, tigger godis, gräver i blomlanden om dom bara kommer åt.

Så jag hoppas på många fler år med en frisk stövare som kanske är lite för rund men skit samma hon orkar med allt vi gör så varför ändra på nått??