Ett Verygood på en utställning kan kännas som ett första pris. För oss, mig och Shelby gör de det. Ett bevis för att vi har kommit en låång bit in på rätt väg. Hon har lagt en massa av sin ångest bakom sig, tidigare så brukade hon sitta och skaka vid mina fötter nu märkets inget av det. Nu till det som gör mig ännu mera stolt, Shelby fick det priset med en helt okänd karl i andra änden av kopplet :) Jag kan inte annat än le lite fånigt än. Shelby som inte direkt är förtjust i män följde men Gösta som om hon skulle ha känt honom i flera år. Eller så här är det ju Shelby gör en fruktansvärd skillnad på folk oavsett kön. Vissa älskar hon från första stund andra kollar hon in på avstånd och går sedan sin väg, dom kommer aldrig att kunna klappa henne och det får som acceptera.

Så vad väntar nu...ja den som lever får se, vi tar en dag i taget, varvar träning med bus. Just nu kör vi vidare med skogsträning samt att hon får leka med klövar av rådjur och älg. Vi siktar om att göra våra spårprov till våren om inget annat kommer emellan ;)

Undrar just om jag för tillfället klassas som det...då jag var helt säker på att Shelbys vaccinationer var i sin ordning. Det var dom inte :(

Tur att jag kollade nu och inte på uställningen...så på torsdag blir det fixat så då är allt i sin ordning igen.

Visst ibland har det känns hopplöst med Shelby men att ge upp har aldrig varit en utväg som jag/vi ens har tänkt på. Kan med gott samvete säga att jag har och kommer alltid att ge henne 200% av min tid och uppmärksamhet. Det är hon lätt värd. 

Sen att vissa tror att jag och kommit dit vi är idag med att inte träna nått..ja det får stå för dom. För vi har kämpat oss genom trotsålder med icke fungerande öron, Shelbys skräck för skogar..jag hade dock inte kunnat klara allt detta utan en uppfödare som står vid vår sida hela vägen. 

Kan dock säga med facit i hand att Shelby nog är den drygaste hundvalp som jag haft...tänk er själv att få hem en 8 veckors valp i Oktober...som är av en ras som inte gillar varken kyla eller regn. Att då försöka gå med nån som sitter mellan dina fötter och bara skriker. Det är inte någon direkt lätt match. Toppa det sedan med att ha en valp som går på upptäcksfärd på nätterna och sedan inte vågar komma tillbaka utan står i hallen och skriker, å som sen är uppe igen vid 8 för då ska det gås promenad och ätas frukost. Sen toppar vi det en gång till med att få urinvägsinfektion precis när man fått henne rumsren. Men gav vi upp, NEJ.

Lika lite som jag tänker ge upp med Shelbys träning inför utställningar...just nu ligger vi i hårdträning. Varför det berättar jag kanske senare.

Men just nu är det viktigaste att hon och jag får tid att jobba. 

Äntligen är min Shelby tillbaka...nejdå hon har inte varit på rymmen men hon har vart lite vilse kan man väl såga. Efter det som hände på hennes MH. 

Men nu har jag äntligen sett slutet på tunneln...i torsdags visade hon upp en sida som jag inte sett på två år. Vi hämtade då hem vårat älgkött och med i det så fanns det några märgben till hundarna. Så jag lät dom båda nosa och kolla på dom lite. I Shelbys ögon tändes då äntligen glöden från förut, ett rovdjur vaknade i henne och hon slängde sig över benet och rev loss kött. Detta skulle hon inte ha gjort för 6 månader sen ens. Så nu är vi äntligen på rätt spår

Värst vilken trafik det blev in på bloggen efter förra inlägget. Träffade det mitt i prick kanske. Jag har rätt till min åsikt precis som alla andra

Känner just precis nu för att bara skrika ut vad var det jag sa. Varför har jag denna känsla jo just för att jag sa till någon att inte skaffa en ny hund precis nu i livet..lyssnade personen ifråga? nej såklart inte och nu har dom sålt hunden vidare. Ja men grattis då för fan, nu kanske han äntligen får ett hem där folk inte bara gapar och skriker eller slänger ut han i hundgården. 

Less man blir på folk som tror att en unghund/valp lär sig saker av sig själv. Jag har minsann fått jobba med Shelby alla dagar och får det ännu. Hon var minsann ingen drömvalp...hon hade energi till tusen, hatade regn och kyla. Hon kom hit i Oktober en vecka innan jag skulle jaga älg...så varje dag även under jakten så var det till att packa in båda hundarna i bilen och åka till skogen, dels för att Shelby skulle springa av sig och dels för att hon skulle lära sig att följa mig och lyssna till min röst.

Alla dessa tips försökte jag dela med mig av men se dom föll såklart för döva öron.

Jag får ibland frågan av folk om jag inte har 2 hundar...så tar det precis som det. På papperet äger jag dom båda men Céli är/var min present till min far på hans 60-års dag. Vi hade redan en drever då men med dom vintrar vi hade så vart jakten med henne begränsad. Så han sa ofta jag skulle vilja ha en schillerstövare igen. Så efter lite letande så lyckades jag hitta en valp utanför Umeå som det senare skulle visa sig stammar ifrån den kennel som en gång fanns i Björbo, Täxbergets. Så en sommardag för 10 år sedan så åkte vi jag och mamma upp för att hämta en liten valp. Inte kunde vi väl då tro att min far bara skulle få vara med henne i 4 år. Men tyvärr tiden ville annat och både han och Klinga vandrade vidare tillsammans. Så ja jag äger Céli på papperet men hon är/var min fars hund. Därför beslutade jag att det inte skulle vara någon jakthund av henne längre då han inte fanns med oss för skulle något ha hänt henne i skogen hade jag aldrig förlåtit mig själv.

Den här sommaren skulle ju ha blivit vår sommar...min och Shelbys. Med tid att träna spår,bygga muskler och sen hinna med någon utställning. Men alla mina planer grusades av en trasig fot, visst jag skulle kunna skylla det på Céli men nu väljer jag att inte göra det. För hon kan ju inte rå för att hon reagerar starkt på valpar/unghundar som gnyr och gnäller. Nu kan ju dom flesta säkert pussla ihop två och två. Hon hörde såklart det ljudet samtidigt som jag stod precis på kanten av asfalten...jag hann inte mer än tänka tanken jävlar...sen var det svart och jag kvicknade till liggandes raklång på marken med en fot som gjorde så förbannat ont att jag trodde den var av eller ur led. Så efter en tur till Falun och domen om att det var en svår stukning och att det skulle ta minst 2 månader innan den var bra så började jag såklart att få ta bort en massa av våra planer. Sen är det ju så att jag lider av överrörliga leder...vilket gör att jag har lätt att skada dom i tid och otid om jag redan gjort en rejäl vurpa sen tidigare. Så gissa vad jag har sabbat foten flera gånger till men inser att det inte är någon idé att försöka få läkarhjälp. Så nu får jag köra med lindad fot varje dag som jag jobbar...samt hoppas på en fin höst så att vi kan träna innan vinter kommer. Igår tog jag mig ett rejält pass i skogen med Shelby, fick för mig att jag minsann skulle plocka skogshallon och som alla vet så växer ju dom inte direkt efter fina upptrampade stigar utan det är bara att hoppa ut på nått fall och knata runt :) Så nu jädrar sakta men säkert är vi påväg emot dom mål jag har. Vi ska och vi kommer att komma dit...det får ta den tid det tar för oss båda. 

Tyvärr kommer alltid oros momentet med att Céli ska dra omkull mig igen att finnas där...då folk inte kan ha koll eller pli på sina hundar. Ledsen om sanningen kanske gör ont men jag har minsann fått jobba med mina hundar, iallafall med Shelby som har en hjärna som ingen annan hund jag haft. Jag vill att hon ska få tillbaka sitt självförtroende utan motgångar, vill kunna gå med henne lös utan att andra hundar ska komma fram till henne och bråka. Ja jag har henne alltid lös om det går för trafiken...tyvärr så finns det hundägare som har noll koll på sina hundar men som ändå ska ha dom lösa. Har som tur är bara hänt att dom kommit emot mig då jag gått med Céli som inte direkt bryr sig om andra hundar.

Nej nu har jag gnällt nog för idag, kände att jag måste få ur mig lite innan bägaren rinner över. Om någon känner sig träffad så är inte det mitt problem utan erat.