Det finns något jag ångrar mer än allt annat i livet. Det är att jag lät en idiot intala mig att Shelby är en vek och korkad hund.

Hon är allt annat än det, nu gissar jag att personen i fråga kommer snoka här eller iallafall få det jag skriver rapporterat till sig så jag väljer därför att tilltala dig direkt men utan namn.

Du skulle se henne idag, hon som du kallade vek och korkad. Hon är mil därifrån, hon är smart..smartare  än någon av dina hundar, dom du har idag eller dom du haft. Shelby kan i alla situationer gå lös, hon är följsam och snabb i skallen. Hon kan räkna och hon kan hämta sina saker ur andra rum utan att jag visat henne vad det är jag ber henne hämta. Ångrar så att jag någon sin lyssnade på ditt skitsnack. För vem vet hur långt hon hade kunnat gå om jag bara hade trott på det jag såg hos henne redan som valp. Att hon lärde sig att när jag klappade på min axel skulle hon lägga sina framben där innan jag lyfte henne ur bilen. Att hon lärde sig sitta utan röstkommand utan följer ett handtecken istället. I henne bor en vakthund av rang som vaktar min mamma och hennes gård, räckte med att hon stod mellan min mamma och 2 som kom för att fråga om hennes bil var till salu för att fatta att i den där hunden klappar ett tappert hjärta och en modig själ som inte skulle tveka att försvara om det skulle behövas. Det är inget jag har lärt henne eller ens uppmuntrat henne att göra.

Som sagt du skulle se henne idag, hon lever livet med oss och har dom bästa hundvänner som finns i grannbyn.

Jag kan aldrig få tillbaka den tid du kostade oss men vi kan banne mig göra det bästa av dom år vi har framför oss, för dom kan du iallafall inte ta ifrån oss hur gärna du än skulle vilja.

Just precis nu längar jag och Shelby till sommar och sol. Rätt lessa på snö men det går ingen nöd på någon av oss direkt. Shelby har täcken att ha om det skulle bli rejält kallt...nu tycker hon inte om dom för 5 öre men ändå.

När jag nu skriver detta så ligger fröken ridgeback på sängen snett bakom mig och snarkar för fulla muggar, inte utan att man blir lite trött av att lyssna på henne. 

Är glad för varje dag jag har henne vid min sida, visst sover man som en packad sill trots stoor säng så måste hon ligga nära. Har ingen annan än mig själv att skylla för det men i den här familjen är hundar en del av allt. Man får som hund vara i alla rum och alla möbler. Passar det inte för andra så ja då är dörren på samma ställe som det var när du klev in. 

Nej dags att ta tag i dagens måsten och skotta undan lite snö på baksidan så att fröken får sin löpslinga ren ifrån snö :D

Slänger upp lite sommarbilder och drömmer mig bort ett tag innan 

Tänkte förtydliga lite hur den ser ut.

Som många kanske vet så har jag problem med att äta med folk jag inte känner för jag tycker att dom bara stirrar...det har Shelby tagit till en helt ny nivå. Hon sitter bredvid mig vid matbordet och gnäller tyst, så pass att jag bara hör henne samt att hon duttar lätt på mig med nosen. Detta duttande fortsätter hon med tills hon får som hon vill dvs att hon får det jag har på tallriken.

Innerts inne är glad bara hon vill äta något och inte bara fnyser åt maten man ger henne. Detta började hon med förra sommaren och då alltid när vi grillade kyckling, hur det slutade vet dom flesta...hon åt till slut inget annat än grillad kyckling.

Men nu huxflux så duger nästan allt som jag äter...så länge det inte är skaldjur det gäller för dom avskyr fröken ridgeback...

Så som sagt Ridgeback dieten kan jag verkligen rekommendera...du kommer aldrig att få äta för stora portioner av mat eller ens ta om...det kommer alltid att sluta med lite mat i din mage och resten i hundmagen   

Tänk nu på att läsa detta med en stor dos humor...för Shelby går det minsann ingen nöd på egentligen...

Nu har det varit tyst och tomt här allt för länge. Nu är orken tillbaka hos mig och Shelby.

Vissa nyfikna hade säkert hoppats på att skatan skulle ha knäckt oss...tyvärr stumpan du får pröva lite bättre nästa gång.

Du skulle se Shelby nu och du skulle se hennes bästa vänner ifrån Floa :D Oj oj oj säger jag bara...Shelby leker med sånadär "farliga" hundar...läs nu farliga med en stoooor dos ironi. Det finns inga farliga hundar bara kassa hundägare som inte kan hantera det dom har i andra änden av kopplet.

Så vad har vi hunnit med sedan jag slutade Blogga?? Tja en massa om jag ska vara ärlig, jag har skadat mig både här och där, varit på rättegång osv. Shelby har också skadat sig både här och där, bland annat 2 stycken klokapsel brott, ett på en sporre och ett på en tå. Det på sporren fick dom lov att ta bort hela kapseln och sen blev det smärtlindring och penicilin, den på tån hade vi större tur med och dom kunde bara ta bort det som var skadat ute på klon och sen blev det bara smärtlindring. Shelby får en massa beröm av både veterinär och djurvårdare på kliniken, där går hon under namnet deras lilla sångfågel :D

Shelby har också under en tid av deppande lyckats slicka sig en kal fläck på ett framben, denna har det tagits prov på och skickats till analys, det är just det bara en fix idé och ska smörjas med salva och ev ges injektioner av kortison om det blir värre. Tänk inte en enda gång har dom klagat på hur Shelby mår eller hur hon blir skött..konstigt värre :D

Sen har Shelby fått vara en bortskämd liten hund...efter att Cille gick bort så började hon strula med maten, åt inget vissa dagar och bara lite torrfoder andra. Förra sommaren var det bara kycklingflié som dög åt henne och då skulle den vara grillad med marinad på. Visst hade hon kanske ätit till slut men det gör helt ärligt ont i hjärtat att se sin hund vägra äta. Man hinner tänka på både det ena och det andra felet dom kan ha. Idag får hon äta det hon vill, ibland duger det med blötmat ifrån Four Friends och just nu är det Bozita Roburs blötmat som gäller och sen käkar hon sitt vanliga torrfoder på det. Som sagt hon får vara bortskämd och lycklig.

Tänte visa lite bilder på Shelby och hennes bääästa vän i hela världen...Bullyn Jax =) Har fått lov att låna bilderna av Jax matte Suzanne TerrierLigan Andersson

Så ser vårat liv ut idag och nu tänkte jag uppdatera bloggen lite då och då

//Jenny

Öppnar bloggen tillfälligt igen för att berätta att för snart 3 veckor sedan fick en era i mitt liv sitt slut.

Min vackara lappapa Céli gav upp och fick somna in, hela 12 år gammal och med mig mamma och Shelby vid sin sida.

Att jag säger att en era fick ett slut är för att jag i nästan mitt hela 36 åriga liv har haft schillerstövare med mig, ifrån dom första korten då jag kom hem ifrån bb som nyfödd tills för 3 veckor sedan. Visst vi hade några hundfria liv sen kom Klinga min drever till oss och då hon var 6 år så kom lilla Céli till oss. Eller lilla kanske var att ta i då fröken redan vid 8 veckors ålder var rejält långbent och pigg på att springa och busa och sova på alla andra ställen än i sin säng i köket :)

Hon som var min present till min far på hans 60-årsdag och som skulle bli hans jaktkamrat i många år, så såg planen ut men tyvärr så ville tiden och sjukdommar annat. Hon fick iallafall 4 glädjefyllda år med min far och 6 år med Klinga innan dom båda försvann. Sen fick hon en busig lillasyster vid namn Shelby och för ett år sedan en till syster vid namn Assi som vi kämpar för varje dag som går. Men nog om det.

För nu har vår älskade Céli fått vandra vidare till en värld utan smärta och ålderskrämpor, där jag hoppas hon får vara med Klinga och min far igen. 

Nu finns inte längre den norrländska präriens gudinna i vårt hem, det blev tyst och tomt utan våran lappapa som skällde så fort någon kom på gården eller gick förbi. Ingen som skäller och stutsar när det är dags för mat.

Tur att ingen kan ta ens minnen ifrån en.

Sov gott vackra Céli matte älskar dig   

Lägger ner bloggen på obestämd framtid.

Kan knappt fatta att Céli igår uppnådde den aktningsvärda åldern av 12 år. 

I människoår är det inte mycket men för en stövare är det en hel den med år. År som kantats av glädje och sorg. Kan inte tro att det i sommar är 12 långa år sedan vi gjorde resan upp till Ånäset för att hämta hem min fars tidiga 60års present. 144 mil tor med en hundvalp på resan hem som inte tyckte om att åka bil utan som gnällde mer eller mindre hela resan hem.

Men hem kom vi, hem till en drever som inte var direkt imponerad av sin nya kompis, men det skulle med tiden ändra sig. Dom 2 kom att bli oskiljaktiga vänner i vått och torrt. Att det blev just en schiller var för att min far ville ha en hund till med längre ben då snön begränsade jakten med drever. Han hade alltid en speciell plats i sitt hjärta för just schillerstövare och Céli bär arvet ifrån dom som kom ifrån björbo i sina gener...6 generationer bakåt i stamtavlan dyker dom upp täxbergets schillrar. Nu är Cille inte det minsta lik dom i varken kropp eller temprament, hon är robustare byggd och med längre päls men lika väl så finns dom är i hennes gener. 

Hon skulle som sagt bli min fars nya jaktkamrat men här skulle tiden och ödet spela oss alla ett spratt. Dom fick iallafall 4 år tillsammans innan min far fick vandra vidare, förbannade cancer säger jag bara.

Lilla Cille förstod inte på många år vad som hänt, hon letade och hoppades varje kväll att han skulle sitta där i soffan igen, men tyvärr inte. Det har redan gått 8 år sedan hon miste sin husse.

Sen för 6 år sedan kom nästa kaos för henne, då orkade inte Klingas kropp med diabetesen längre, hon blev immun mot insulinet och det var bara för oss att inse att det var inte längre ett värdigt liv för henne. Men att Klinga vandrade vidare hade Céli mera koll på då hon fick komma in efter att Klinga somnat för sista gången och nosa på henne. 

Sen följde det några månader som Cille fick vara ensamhund för att sen i oktober 2009 få en lillasyster...en busig ridgback valp vid namn Shelby, så Shelby har i mångt och mycket räddat oss alla från sorg.

Henne har Cille älskat sedan dag 1 och för 1 år sedan kom valp nummer 2 in i hennes liv, den galna Assi. Då Cille såg henne för första gången så svär jag på att det lyste av lycka i Cilles ögon. 

Så nu står vi här 12 år senare med en flock på 3 hundar och Cille är som sagt still going strong.

    Lite skulle komma att växa upp och bli stor

Och nu har fröken åldrats med värdighet

Då har vi äntligen vår nyfikna brunnos hemma igen :)

Vi har även fått svar på frågan om det går att låta Shelby ha tillgång till alla rum i huset....svaret är NEJ, Kapten Bölja hade roat sig i dubbelsängen igen :) Måste säga att jag trodde att Shelby vid 5 års ålder hade blivit lite vuxen och växt ifrån det där hoppa i sängen buset, men icke. Så fort man lämnar henne ensam så ska det tydligen hoppas i den som straff för att hon blev just ensam...busunge.

Cille blev överlycklig av att återse sin lilla syster, som hon pep och gnällde och hoppade runt, 12 år gammal, men igår syntes inte en skymt av hög ålder. Hon skuttade runt i hallen som en kalv på grönbete :)

Så nu är hela flocken samlad igen och lugnet börjar så smått infinna sig, Assi har kollat av så alla hennes leklådor står kvar :)