Idag tänkte jag tillägna denna blogg Klinga, hon som inte längre finns hos oss. Idag är det 1 år sedan hon stilla somnade in i mina armar. Att tiden gått så fort, redan 1 år och en massa som har hänt sedan hon försvann.

Saknaden gör fortfarande ont men jag vet att hon har det bättre där hon är nu. Det fanns inget mer vi kunde göra för henne, vi hade gjort allt som stog i vår makt men hon blev immun emot sitt insulin. Så vid det sista besöket sa hennes veterinär rakt ut detta är inte Klinga längre, det kanske låter grymt att hon sa så men det kändes inte det minsta grymt. Det kändes på nått underligt vis som en lättnad att hon sa det som hon gjorde plus att hon var noga med att påpeka att vi gjort verkligen allt för henne sedan hon fick diabetes. Tycker att det på nått sätt var fint att hennes veterinär fick följa henne till slutet, hon till och med gav henne den lugnade sprutan dom får först, även fast hon sa det kommer in en sköterska och ger den. Men hon ångrade sig och kom in till oss igen och sa jag ger henne denna också. Sen var det bara att vänta på att Klinga skulle somna, vilket hon gjorde i mina armar. Kan idag säga att hon var nästan bort innan dom gav henne överdosen. Sen gick det lugnt och stilla tillväga hon slutade bara andas och hennes plågor var över. Hämtade in Céli efter detta som fått vänta i bilen så att hon skulle få lukta på Klinga och kanske kunna förstå att denna gång är Klinga borta för evigt. Så sagt och gjort in med Céli som fick lukta på henne och säga sitt farväl till sin älskade flockledare..ja iallafall högre än henne i rang. Men inget märktes på henne just då. Sen ut med Céli igen till bilen för att bestämma vilken urna vi ville ha och vilken text det skulle vara på den. Visst hade innerst inne inte velat kremera henne men det fanns inget annat att göra då det var mitt i vintern och ingen kunde hjälpa oss att begrava henne.

När vi sen skulle åka hem så skrek Céli rätt ur ett bra tag, antar att det var hennes sätt att visa sin saknad efter Klinga. Men resten av resan hem lät hon inte ett ljud hon rörde sig inte ens. Visst hon letade efter Klinga längre precis som hon letar efter sin husse än idag, antar att hon ännu hoppas att han ska sitta däär i soffan igen och klappa om henne efter promenaden.

När vi sedan funderade på vilka av Klingas saker vi skulle plocka bort så kom vi fram till att vi tar endast bort hennes matskål, sängen i köket har fått stå kvar hela tiden vilket Céli har gillat. Hon har ibland lagt sig där för att vila eller kanske bara känna sig när Klinga en sista gång.

Numera huserar lilla vilddjuret Shelby i den sängen ja eller i båda får man väl säga.

Så efter ett tag av saknad har vi nu en ny flock medlem som gör alla dagar till ett nytt äventyr. Céli har levt upp igen och busar en massa med Shelby, det ryker leksaker flera gången om dan. Visst det fattas en medlem i flocken, en som aldrig kan ersättas helt. Men den nya älskas en massa iallafall och en massa saker hon gör påminner om saker Klinga gjorde. Så vem vet kanske en del av hennes själ kom tillbaka till oss.

Du fattas oss Klinga